Först ut
Med bara en vecka kvar till det förhoppningsvis sista derbyt på Ullevi någonsin, så kommer jag även i år leverera en krönika för var dag ner tills måndagen med stort M är kommen. Först ut är en gammal bekant här, han skrev även innan förra derbyt och den artikeln finns att läsa här:http://archibaldhaddock.blogg.se/2007/september/tintin-och-sex-dagar-kvar.html#comment
Då var det dags att presentera den första gästskribenten välkommen, här är hans inlägg:
Mitt första derby, räknar förstås då inte med betydelselösa lag såsom öis, Häcken eller Jonsered, bevittnade jag våren år 2000. GAIS var nykomlingar och det vankades storpublik till betongklumpen, äntligen skulle man få se de grönsvarta hjältarna ta sig an laget man lärt sig att avsky redan som barnsben.
I flera veckor pågick diskussioner på lektioner och raster i en liten mellanstadieskola i Göteborgs östra förorter, dem oinsatta dss:arna kom med de klassiska "GAIS e bajs" medan vi, få men stolta, överglänste dessa djurliknande varelser med gamla historika ankedoter man fått berättandes för sig av morfar mfl. Vi kunde redan då vårt GAIS, medan blåvittarna redan då var helt rubbade i skallen.
Derbydagen minns jag väl, iklädd matchtröja, halsduk, tokhatt, och med flaggan i ena handen stod jag på parkeringen och väntade på att få bege mig in mot ullevi. Känslan att stå där och visa alla dem som gick förbi att man var GAIS, att vi var tillbaka, att vi äntligen skulle få bemästra dss igen, den känslan var stor.
Att matchen slutade oavgjort känner la alla till, men efter ett sent kvitteringsmål så kändes det som en seger och att få se en sådanhär match var precis lika fantastiskt som man hade fått det återberättat för sig så många gånger.
Sedan den matchen har jag sett samtliga derbyn dessa två lag i mellan utom ett, och aldrig har jag fått se mitt älskade GAIS vinna. Inte ens i en sketen träningsmatch. Förra derbyt kändes det som det var då vi hade chansen, chansen att äntligen efter 16 långa år få tvåla ditt avskummen. Men allt rann ut ur sanden, återigen hade blåvitt med panik räddat ansiktet och förlängt dem eviga förbannelsen.
Om exakt en vecka har vi åter möjligheten att bryta den, att äntligen få titulera oss bäst i stan, att få vinna det sista derbyt på mycket länge på friidrottsarenan.
Men har vi kapaciteten att göra detta? Jag tror tyvär inte det, som så många gånger förr kommer man stå där och säga:
- Aldrig mer GAIS.
Då var det dags att presentera den första gästskribenten välkommen, här är hans inlägg:
Mitt första derby, räknar förstås då inte med betydelselösa lag såsom öis, Häcken eller Jonsered, bevittnade jag våren år 2000. GAIS var nykomlingar och det vankades storpublik till betongklumpen, äntligen skulle man få se de grönsvarta hjältarna ta sig an laget man lärt sig att avsky redan som barnsben.
I flera veckor pågick diskussioner på lektioner och raster i en liten mellanstadieskola i Göteborgs östra förorter, dem oinsatta dss:arna kom med de klassiska "GAIS e bajs" medan vi, få men stolta, överglänste dessa djurliknande varelser med gamla historika ankedoter man fått berättandes för sig av morfar mfl. Vi kunde redan då vårt GAIS, medan blåvittarna redan då var helt rubbade i skallen.
Derbydagen minns jag väl, iklädd matchtröja, halsduk, tokhatt, och med flaggan i ena handen stod jag på parkeringen och väntade på att få bege mig in mot ullevi. Känslan att stå där och visa alla dem som gick förbi att man var GAIS, att vi var tillbaka, att vi äntligen skulle få bemästra dss igen, den känslan var stor.
Att matchen slutade oavgjort känner la alla till, men efter ett sent kvitteringsmål så kändes det som en seger och att få se en sådanhär match var precis lika fantastiskt som man hade fått det återberättat för sig så många gånger.
Sedan den matchen har jag sett samtliga derbyn dessa två lag i mellan utom ett, och aldrig har jag fått se mitt älskade GAIS vinna. Inte ens i en sketen träningsmatch. Förra derbyt kändes det som det var då vi hade chansen, chansen att äntligen efter 16 långa år få tvåla ditt avskummen. Men allt rann ut ur sanden, återigen hade blåvitt med panik räddat ansiktet och förlängt dem eviga förbannelsen.
Om exakt en vecka har vi åter möjligheten att bryta den, att äntligen få titulera oss bäst i stan, att få vinna det sista derbyt på mycket länge på friidrottsarenan.
Men har vi kapaciteten att göra detta? Jag tror tyvär inte det, som så många gånger förr kommer man stå där och säga:
- Aldrig mer GAIS.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ganska kul att skribenten lägger fram det hela som att han är en räv i de här sammanhangen samtidigt som han såg sitt första derby på 2000-talet...
Postat av: ...
Kan ha att göra med att GAIS inte spelade i allsvenskan på i princip hela 90-talet? Jävla flane.
Postat av: Anonym
Kanske en räv... fast inte av den äldre sortens räv
Trackback
